MIN HÄSTSYN, ETIK  OCH TRÄNINGSMETODIK
 

Jag är docent i idéhistoria och forskar om olika idéer kring hästens natur, hästens inlärning och vad en god hästhållning är. Att studera sådana idéer i ett historiskt perspektiv är väldigt spännande och intressant! Min forskande attityd kommer du att märka om du tar dig igenom den här ganska långa texten där jag försöker beskriva hur jag tänker kring hästarna och träningen. Det finns ofta ett historiskt perspektiv med och referenser till forskning.
    Idag bedrivs alltmer forskning om hästars välfärd och beteende samtidigt som dett skett närmast en explosion av idéer och diskussioner kring hur man bör förhålla sig till hästen, inte minst på sociala medier. Oavsett vilken träningsmetod vi väljer, eller vilken gren vi tränar och eventuellt tävlar i, behöver vi skapa en god grundrelation med vår häst och bygga ett signalsystem som båda är trygga i. 

FÖRTROENDE OCH FÖRSTÅELSE

Ömsesidigt förtroende är den absolut viktigaste byggstenen i relationen med din häst. En häst som känner förtroende och trygghet med sin människa lär sig väldigt mycket snabbare än en osäker, stressad och vilsen häst. Varför? Den lugna hästen kan tänka och agera på sin tanke. Den osäkra, stressade och reaktiva hästen kan inte tänka och försöker bara komma bort ifrån situationen eller "fryser" och blir onåbar.
   
En människa som inte känner förtroende i relation till hästen är inte heller så bra på att tänka lugnt och konstruktivt utan agerar ofta spänt och defensivt, något som hästen svarar på med att bli skeptisk eller t o m rädd. Och så hamnar vi i en dålig cirkelrörelse. Med enkla tillitsövningar och uppmärksamhet på vårt eget tempo, kroppspråk och vår egen andning när vi försöker kommunicera med hästen, kan vi bryta mönstret och skapa nya mönster av tillit och förtroende istället. 
    Att förstå VARFÖR min häst beter sig som den gör är en viktig nyckel till förtroende. Är min "arga" häst verkligen arg? Går min häst bort för att den inte vill vara med mig eller för att jag gav dubbeltydiga signaler? Finns det "dominanta" hästar? Varför blir min häst bara räddare och räddare när jag ska rida ut? Varför kan jag inte lyfta vänster bakben? Det finns alltid en förklaring men ibland kan den vara svår att hitta. Ibland kan den också vara en utmaning för en som hästmänniska. Den kanske kräver att jag tänker om på ett grundläggande sätt, att jag öppnar mig för vad min häst uttrycker och tar det till mig.
    Hur vi förstår hästars beteende är väldigt kulturellt betingat. Vi lär oss i vår stallkontext, på ridskolan, på riksanläggningarna eller på sociala medier hur vi ska tolka beteenden och också vilka beteenden som är värda uppmärksamhet. Byter vi tränare kanske vi får en annan förklaring och uppmanas att tolka hästen på ett nytt sätt. Jag menar att vi behöver bli medvetna om att vår tolkning av hästen är sociokulturellt konstruerad, och att vi behöver förhålla oss kritiskt och reflekterande till detta fakturm och vara beredda att tänka om och inte fastna i tankar om att "så här ÄR hästar, och därför SKA man förhålla sig såhär till dem". Hästvärlden har alltför länge varit fångad i denna icke-reflexiva återvändsgränd av tvärsäkerhet. Det betyder inte att jag förespråkar att du ska byta träningsmetod som man byter underkläder. Men vi behöver reflektera mycket mer över vad vi gör med våra hästar och bli mer ödmjuka.

HÄSTAR ÄR  KOGNITIVA OCH UNIKA INDIVIDER
Det är tyvärr fortfarande vanligt att hästmänniskor ser på hästar som "korkade" djur. Jag fick som ung lära mig att hästens hjärna "är stor som en valnöt". Det är den till att börja med inte, för då skulle hästen inte ens kunna stå på sina ben. Metaforen säger dock väldigt mycket om hur man har sett på hästens intelligens och kognitiva förmåga i ett historiskt perspektiv. Modern forskning inom kognitiv etologi visar att denna syn på hästen är felaktig. Hästar är kreativa, tänkande och problemlösande djur, det visar studier på hästar i flock. När vi börjar uppmärksamma hästens kognitiva förmågor och respektera dessa genom att ge den utrymme att handla (agens) och lösa problem skapar vi förutsättningar för en djupare och mer ömsesidig relation. Vi lär oss också att bli mer uppmärksamma på vårt eget agerande och våra förförståelser. Vi lär oss att se och respektera individuella skillnader hos våra vänner. Hästar, liksom människor, skiljer sig åt i grundläggande temperament, intressen och personlighetsdrag och i hur de uttrycker dessa. 

EN HÄST SOM FÅTT UTVECKLA SIN KOGNITIVA FÖRMÅGA ÄR SNARARE NYFIKEN ÄN FLYKTBENÄGEN
Traditionell hästhantering och ridning bygger i hög grad på föreställningen att hästar är reaktiva och flyktbenägna djur. Vi håller fast, stänger in, betslar upp, rider på graman utifrån rädslan att hästen ska "dra". Hur ska hästen då få en möjlighet att själv upptäcka och värdera sin tillvaro?  Och veta vem hen själv är? Och utifrån den självkänslan kunna lita på dig?
     Hästen är ett flockdjur som vill bygga relationer. Det är helt grundläggande att hästen får skapa sina egna relationer med artfränder och röra sig fritt där den kan upptäcka och undersöka saker. Liksom vi behöver relationer för att kunna bli människor, behöver hästarna det för att kunna utvecklas till hästar med självkänsla, upptäckarglädje och nyfikenhet! Etologiska studier visar att flockhästar i det vilda inte i omedelbart flyr ett nytt föremål som dyker upp, utan att de undersöker det först, för att kolla huruvida det verkligen är värt att slösa energi att fly ifrån det...! Den nyfikenheten hos vår häst är det som vi ska uppmyntra och utveckla tillsammans. Då får vi en häst som inte "drar", utan är lugn i vårt sällskap.
   Jag vill ha glada och tänkande hästar. Därför går mina hästar i flock och på lösdrift om det är möjligt. Ibland behöver hästar stå på box av olika skäl, men då kan deras sociala behov och rörelsebehov tillses i möjligaste mån ändå. I träningen vill jag att hästen ska känna att det finns en mening med det vi gör tillsammans. Och att det jag föreslår har ett mål och ett slut och inte utgör en oändlig kravlista. Då behöver jag arbeta mycket med motivation och belöning. 

NEGATIV OCH POSITIV FÖRSTÄRKNING OCH ATT TRÄNA BELÖNINGSBASERAT
När vi vill lära hästen att bete sig på ett visst sätt använder vi oss vanligen av det som kallas operant betingning. Det vill säga, vi försöker få hästen att upprepa ett önskat beteende antingen genom att ge den eftergift (negativ förstärkning -R = ett tryck tas bort) eller genom att belöna den med något den uppskattar eller eftertraktar (positiv förstärkning +R = något trevligt läggs till) "Negativ" och "positiv" står här inte för något värderande - att det ena skulle vara "dåligt" och det andra "bra" - utan handlar enbart om att något tas bort, respektive att något adderas. Därför är termerna -R och +R tydligare, tycker jag. 
    Traditionellt har inlärning i hästvärlden varit en historia av -R. Visst har man ibland betonat att uppmuntran och beröm är viktigt, men väldigt mycket av hästens utbildning har handlat om att vi lägger på ett mer eller mindre starkt tryck som tas bort när hästen utför ett önskat beteende, t ex går fram för skänkeltryck. Om hästen inte går fram ökas trycket tills hästen utför det önskade beteendet och då är det den väl tajmade eftergiften som gör att sannolikheten för att hästen ska upprepa beteendet ökar. Det är ju eftergiften som hästen lär sig av - inte trycket i sig. 
    Forskning visar att hästar som tränas belöningsbaserat kan ha högre motivation. Kunskapen kring att arbeta med +R ökar idag, och vissa väljer att helt försöka sluta att använda tryck i sin träning. Detta är en intressant utveckling som fått mig att fundera mycket över hur jag arbetar med tryck. För jag väljer att arbeta med tryck på ett belöningsbaserat sätt. Bland annat eftersom jag vill kunna rida mina hästar. Min sits kan aldrig vara något annat än ett tryck. För mig handlar det inte om att arbeta MED tryck eller ej, utan om HUR jag arbetar med tryck.
    Självklart är tryck ett fysiskt tryck - en förhållning i tygeln, ett kram med skänkeln, en beröring med spöet. Men bara min uppenbarelse och min närvaro bredvid hästen utgör ett slags tryck, då hästen vet att det kommer signaler och förslag, frågor eller kommandon från mig, vad vi nu väljer att kalla det. Hur ska jag då agera så att dessa olika former av tryck inte stressar hästen och upplevs som ett obehag? Jag i min uppenbarelse behöver vara jordad, lugn, vänskaplig och närvarande. Jag tänker på det som ett slags mindfullness, nästan meditation. Ju mer lugn närvaro, ju mindre fysiskt tryck behöver jag använda, det räcker ofta ganska långt med att rikta energin i min egen kropp. Minsta försök från hästens sida måste belönas med en blixtsnabb eftergift och massor av uppmuntran, beröm, smek och godis i inlärningsskedet. När hästen sedan är säkrare på momentet är det bra att ha lärt in en fortsättnings/uppmuntran-signal som ungefär säger: "jaaaa! braaaaa!!" jobba på liiite mer så kommer vila och belöning snart!". 
     Jag försöker att i möjligaste mån undvika att arbeta med förstärkning av tryck, alltså att om du inte får "vad du vill", trycka på mer och mer, pressa mer och mer. Funkar inte din fråga behöver du fråga på ett annat sätt, inte ett hårdare sätt. Det allra viktigaste är att lära din häst att lära sig. Vad menar jag med det? Jo, att hästen ska veta när den är i en inlärningssituation, att det är en ny fråga som ställs och att den ska känna sig trygg med att den kommer att luska ut svaret och få en massa beröm för det. Du behöver alltså alltid ha en lösning för din häst som gör att du bygger upp dess självförtroende. Ger du den en för svår uppgift behöver du forma om frågan så att det blir en enklare utmaning som den klarar av att lösa. Då får du sönderdela det du vill göra i ännu mindre bitar som det är möjligt för din häst att genomföra och få känna sig duktig för!

LEDARSKAP ELLER PARTNERSKAP?
Det är en spridd uppfattning att hästar behöver "starka ledare". Men de behöver faktiskt ingenting av oss. Om vi nu vill interagera med dem - hur ska vi göra det på ett bra (och säkert!) sätt som känns etiskt acceptabelt? Natural Horsemanship och dess genomslag sedan 90-talet har inneburit att vi börjat se på hästen på nya sätt. Det har fört med sig en utbredning av viktig ny kunskap men idéerna om ledarskap och dominans över hästen som uttrycks inom (delar av) NH, och för den delen inom mycket av den traditionella ridningen, håller jag inte med om. Till exempel Monty Roberts tes om att etablera ledarskap genom "join-up" och genom att härma stoets sätt att "uppfostra" sitt föl. Eller sådant som jag lärde mig på ridskolan: "Han testar dig - det är bara att banka på! Låt inte honom vinna!". Modern etologisk forskning visar att hästar praktiserar väldigt lite dominansbeteende i flocken och då alltid i relation till resurser (mat, reproduktionsmöjlighet, min människa som ger mig mat). Annars är den absolut största delen av hästars interaktion med andra av fredlig och samverkande karaktär. Att vi då ska försöka bete oss som en "dominant ledarhäst", tror jag inte alls på. Hästar ser dessutom skillnad på hästar och och andra arter, så som till exempel just arten människa. I hästens ögon måste vi - just som MÄNNISKOR - göra oss förtjänta av dess intresse, tillit och samarbetsvillighet. Det gör vi genom att vara inlyssnande, motiverande, rättvisa och ansvarstagande ledare, inte en gapiga, dominanta och utkrävande kadaverlydnad. Ledarskap är något man förtjänar, inte något man har eller tar.
     Ska man då hellre kalla relationen för ett partnerskap? I vissa avseenden känner jag mig som en partner med mina hästar, men träningen sker ju faktiskt inte på jämlika villkor. Jag håller min häst instängd på ett visst område, bestämmer vad den ska äta och när, när den ska träna och inte, vilka den får dela hage med. Jag bestämmer till och med över dess liv och död. Jag har idéer om vad jag vill träna, jag har en plan på vad jag tycker att min häst bör kunna. Relationen är alltså inget principellt jämbördigt partnerskap, utan präglas av en asymmetri vad gäller makt. Hur ska jag ta ansvar för den makten på ett rättvist och värdigt sätt? Det kräver utvecklandet av en asymetrisk etik, där jag både blir uttolkaren av hästens behov och den som har ansvaret för att tilgodose dessa. Det är en svår och utmanande uppgift. Därför behöver jag utöva ett ansvarstagande ledarskap där jag är beredd att avstå från att använda hästen på sätt som den faktiskt inte mår bra av. 

HÄSTENS STYRKA, FORM OCH BÄRIGHET
Om hästen ska kunna bära sin ryttare utan att ta skada behöver den byggas upp långsamt och metodiskt för att klara den uppgiften. Den behöver bli stark, böjlig och smidig och den behöver framförallt lära sig att få upp sin manke och rygg genom att förlägga mer av sin balans på bakbenen. Detta mycket viktiga arbete vill jag grundlägga tidigt genom ett systematiskt arbete på marken. Grundarbetet inom den akademiska ridkonsten är här ett väldigt bra verktyg istället för traditionell longering, då det syftar till att hästen själv hittar sin balans, och tidigt lär sig skolorna och att vara lätt och rörlig i framdelen utan att vara inspänd och utan att behöva ha bett i munnen. 

DET TAR TIIIIIID!
Vi människor vill att allt ska gå så fort. Vi har mål och planer och rationella lösningar för allt. Vi vill gärna tävla och jämföra oss med andra. Vi vill gärna vara bäst. Inget av detta betyder ett endaste dugg för en häst. Hästen i sin hästtillvaro är i en annan tid, som vi kommer och lägger oss i. Vi måste respektera hästens tidvaro! Det kan handla om att vänta in hästen i hagen, eller att inte stressa dess utbildning. De största misstag jag gjort med hästar handlar alla om att jag har haft för bråttom. Vilket lett till skador eller till att hästen tappat sugen. Numera arbetar jag långammare och långsammare. Ändå kommer resultaten (i form av glädje och förståelse) snabbare och snabbare :-) 

TACK FÖR ATT DU TOG DIG TID ATT LÄSA, JAG HOPPAS ATT DET GAV DIG NÅGOT! :-)



Copyright: Ulla Ekström von Essen
Du får gärna citera, men ange i så fall källa.

Hästvälfärd

Frihetsdressyr